De mediciner mot högt blodtryck som finns på marknaden idag kan delas in i fem grupper: ACE-hämmare, AII-blockerare, betablockerare, kalciumflödeshämmare och vätskedrivande.

I kroppen finns ett hormon som heter angiotensin II, och som har inverkan på blodtrycket i aktiv form. För att ämnet ska omvandlas till aktiv form krävs att enzymet ACE är närvarande. ACE-hämmare minskar, som namnet antyder, omvandlingsprocessen och gör att blodkärlen vidgas något. Personer med övervikt, som ju oftare har högt blodtryck, har ofta en hög halt av ACE i kroppen.

ACE-hämmare har för det mesta namn som slutar på –pril, som Enalapril, Ramipril eller Lisinopril. De kombineras ofta med vätskedrivande medicin i samma tablett, och läkemedlets namn slutar då på Comp, exempelvis Ramipril Komp. Den vanligaste bieffekten av dessa läkemedel är rethosta.

För att undvika rethosta kan en patient istället ordineras AII-blockerare som Cozaar, Aprovel eller Diovan. Dessa blockerar receptorerna som tar upp ACE, och kombineras ofta med vätskedrivande mediciner, då med namntillägget Comp.

Betablockerare sänker hjärtats slagkraft och puls. De har dock många biverkningar, däribland impotens och mardrömmar, och används därför mer och mer sällan vid behandling av högt blodtryck. De är dock även effektiva mot kärlkramp och hjärtsvikt, och kan därför ges till patienter med hög risk för detta. De kan även vara effektiva mot stroke. Exempel på läkemedel av denna typ är Atenolol och Seloken.

Kalcium kan bilda skikt på kärlväggarna, vilket gör att kärlen blir trängre och blodtrycket går upp. Medicinerna i kategorin kalciumflödeshämmare, vilka ofta slutar på –dipin, vidgar blodkärlen och sänker därmed blodtrycket.

Högt blodtryck kan bero på hög andel vätska i urinen. Vätskedrivande läkemedel som ges mot högt blodtryck behöver inte ha så starkt vätskedrivande effekt för att vara verkningsfulla. En måttlig effekt räcker för att njurarna ska kunna släppa mer vätska till urinen. Salures och Esidrex är två exempel på läkemedel av denna typ.